Expeditionen

Efter tre års tystnad vaknar den, som en dansk konditor i natten. Den bittra, intetsägande, gastkramande, ekivoka, sju-jävla-jan-i-pannkakan-vad-lattjolajban-den-är bloggen. Ska det spys galla så ska det göras så alla kan drabbas över den världsomspännande webbens stormiga hav av binära tal och omotiverade porrannonser.

Nåväl, jag ska inte hålla dig på halster för länge med pockande inviter om fantastiska historier som inte ens Carl Bildt kan göra tråkiga. Låt oss taga del av vårt dagliga nonsens..

En expedition. Jag och Jimmy blev som slukade av en mytomspunnen plats som ska finnas någonstans i trakten kring Rupstjärn. En plats av det makabra slaget. Vi sökte efter det som i forna dagar kallades galgbacken. Av uppenbara skäl. Det var där man förr tillbaks hängde och halshögg folk, spetsade dom på pålar längs landsvägen, där banken för evigt höjer räntan och förmodligen den plats där det horribla Ika i rutan spelades in som traumatiserade en hel generation. Det kan förklara den höga självmordsstatistiken i lilla landet lagom. Men, man kan bara spekulera.

Efter idogt detektivarbete från Jimmys håll så packade vi oss in i min svenssonsläde och begav oss söderut. Fnittriga som småländska flickebarn som för första gången sett grannpojken Alberts... "Albert"... Parkerade vi plåtpållen längs resterna av den gamla landsvägen. Pulsen steg. Vi lommade in i skogen, fullkomligt övertygade att vi snart skulle stå på ohelig mark där socknens självmördare och hängda kossamuknullare begravts vid galgen i ovigd jord. Vad var det där för stenhög? Kan det vara? Är det?! Nej det var det inte. Idogt irrade vi i skogen längs glashala stigar, som gjorda för att traska på med sulor slätslipade som Peter Harryssons middagstallrik. Den nästan tecknade vurpan låg i luften. Ingenting fann vi. Endast älgskit, en förbrukad tändare och snö i skorna. Att ha blöta strumpor är ungefär lika kul som att vara riskkapitalist i Nordkorea. Ett antiklimax sjönk över oss. En slöja av besvikelse sjönk över våra huvuden över att vi inte hittat den morbida fornlämningen. Amatörarkeologerna kastar in handduken. Fast där och då överraskas vi av en lokal dam vid en anslagstavla. Säkerligen måste hon veta. Vi blev granskade som om vi vore kronofogden på steroider, misstänkliggjorda. Dömda på förhand likt dom förtappade själar som avrättats i närheten. Efter en rad frågor och undfallande svar med ett ständigt misstroende öga riktat emot oss så fick vi en till ledtråd.

En minnessten. En sten som markerar gränsen mellan Svärdsjö och Sundborns socknar. Galgbacken verkar finnas nära den. Iväg som blixtar in en glidmedelstub for vi. Pulsen steg åter igen. Men vad fann vi? Barr. Endast barr och någon skogshuggare som kuckelurade i fjärran. Saken var klar, vi skiter i det. Återigen ett antiklimax, som när man gör något wild & crazy och ska dra i struten på en offentlig toalett endast för att upptäcka att den lokala spritmarodören inte bara har kräkts i papperskorgen utan också fött fram något i toalettstolen som kan beskrivas som något marmorfärgat som har parat sig med en konserv med köttsoppa.

Men skam den som ger sig. Vi ska hitta den där platsen, banne mig. Här ska insupas makaber historia till varje pris. En ny expedition står för dörren. Hur det går, ja det får ni veta nästa gång. Eller om ni förgyller mitt bankkonto med ett par Carl von Linné.

Jag sover på saken och återkommer.

Peace out!
//BlondinAnte

Dansen med instansen

Statens myndigheter. Ett ord som väcker avsmak i munnen som en kanelbulle med surströmmingsfyllning. Det sociala skyddsnätet har mer öppna hål än Japans porrindustri. Förskingringskassan, socialförsummelsen och arbetsförnedringen. Eller ska vi säga STASI, GESTAPO och KGB? Gränsen är hårfin ty deras agenda är densamma. Ifrågasätta, försnilla, slingra sig bakom paragrafer och utöva ren terror.

I morgon börjar dansen igen med arbetsförnedringen och redan i eftermiddag sker det eviga kuddkriget med soc, bara det att dom fubbar och har blyinlägg i kudden.

Jaja, svårt att vara bitter ändå med tanke på vilken fantastisk början på veckan det har varit.

Tänk vad en rejäl Top Gun entré kan åstadkomma.

Ante är glad.

Apokalypsens Fyra Go-Kartåkare

Söndag. En allmänt tråkig dag som regel, idag är inget undantag. Sitter själv hemma och har druckit mig akut illamående på kaffe. Känner mig som en överspänd kamel med något extremt radioaktivt som gräddas i magen. Domedagen är nära. Och på tal om domedagen, vädret slog om från tämligen mysigt solsken till dödens hagelstorm som varnar om att ragnarök står och lurar bakom husknuten.

Jag och Rickard reflekterade över det där igår. På senare tid har det hänt ganska mycket skit. Vulkanutbrott, finanskris, jordskalv överallt varav ett ödelade ett helt land och ett allt mer urspårat ADHD-land vid namn Nordkorea som envisas med att utveckla kärnvapen och torpedera Sydkoreanska örlogsfartyg för att jävlas. Kanske är 2012 inte ett dumt påhitt för att slöa mayaindianer inte orkade räkna längre? Kanske kommer apokalypsen drabba oss alla med full kraft år 2012 och det här är smakprovet? Lite som när man känner att det hugger till i bröstet och man misstänker att det är farkten som varnar en att "Bli inte för bekväm du, när du minst anar det så nyper jag till!".

Fan vad surt i så fall. Jag har absolut inte levt mitt liv till fullo. I got places to go, people to fuck!

Inte vill jag dö för att modernatur blir ett mensmonster eller Kim Jong-Dampbarn, Arvsfienden Ivan den förskräcklige eller US of A-Holes går loss på varandra med kärnvapenbestyckade fallossymboler.

Helgen då? Ja den har varit tämligen gemytlig. Zombieslakt medelst motorsågar, samurajsvärd och hagelbrak i Left 4 Dead 2 hos Rickard. Dessa nördorgier börjar snudd på bli lite tradition, synd bara att Kenny jobbar i princip jämt så han bara kan gästspela lite då och då. En avstickare blev det till Fagersta med eftersom Rick och Kenny har ett naggande fotointresse som får utlopp ibland. Så det var tänkt att systemkamerorna skulle rastas i den nedlagda delen av anrika Fagersta bruk. Win win situation, dom får fota och jag får gå omkring och andas historisk stålindustri bland tomma stålskänkar och gråta en skvätt över att våran en gång så brutalt utbredda svenska gruv och stålindustri i Bergslagen har decimerats till löjligt liten. Hela samhällen har dött och tusentals har blivit arbetslösa i den stora stålkrisens spår från slutet av 70 talet fram till början av 90. Jag som jobbat och ska jobba igen i stålverk har ju skrapat ytan på järnbrukskulturen och dess människor. Och det är synd och skam att så mycket av det har försvunnit.

Summan av kardemumman, det blev ingen tur i bruket. Det var mitt på ljusa dagen och total insyn från vägen där hålet i stängslet var så vi fegade ur något så kopiöst, köpte en glass och åkte hem.

Igår blev det film och gigantisk hamburgare med Rickard, Maria, Jonas och Sofia. Sherlock Holmes blev det. Jävligt schysst rulle bortsett från det otroligt störande faktum att karln inte har sin klassiska deerstalkerhatt på sig. Det är kulturvåldtäkt på det grövsta och mest perversa vis jag någonsin skådat förutom Indiana Jones fyra. Man vill bara inta fosterställning gråtandes i duschen.

När kvällen knöt ihop sig gled vi in på ämnet gastar och Ängsö slott. Någon gång i framtiden lär det bli en till expedition dit så vi återigen kan skrämma oss själva harmynta och skita knäck i spiraler. Inte för att jag tror på gastar och galopperande fantomer men skulle man se något någon gång så skulle man ju bli inlåst på munken i Säter. Skulle fan inte fixa något sådant.

Nåväl nu blir det tvätta kläder och handla mat.

Dagens låt Björn Afzelius - Brukshotellet. Akustisk gitarr har aldrig låtit bättre i mina öron, har jag blivit en mjukis på äldre dagar?

Adjöken, ät en öken.

Djävulens Hantlangare

"Hej jag heter Satan jag ringer från Helvetets infernaliska avgrunder, köp en plats att brinna i här i all evinnerlighet. Just nu har vi kampanjerbjudande så du får 12 månaders gratis rektalterror medelst eldgaffel!" där har vi en helt vanlig dag på mitt jobb. Evigt ringande och tjatande på folk. Jag känner hur desperationen griper tag i mig i en våldsam halvnelson med nackgrepp och en illa dold turbotutte. Jag tror aldrig jag hatat ett jobb så mycket. Det var till och med bättre att vika kartonger i den norska chokladfabriken 8 timmar i stöten. Jag kan knappt formulera ord, jag kan inte känna något. Bara tomhet, fördummelse och ågren sju resor värre än att läsa igenom skickade sms dagen efter en kamikazefylla otuktad nog att fälla en och en halv noshörning.

Vad får mig att fortsätta gå dit och försöka prångla iväg dumheter över telefon då? Pengar, som alltid. Hora som sjöman, banktjänsteman som svanuppfödare, alla lockas vi av upphetsande siffror på internetbanken. Finnes inget sätt att få tag i kosing mer än kriminella handlingar som är uteslutna så får man ta det som bjuds. Och det var just det här deprimerande jobbet som kan få en tavla av HR Giger att verka lustig och locka till fniss, som bjöds på. Det värsta är ju att ett kalasjobb väntar mig på Avesta jernverk. Kruxet är bara att jag inte vet när jag börjar där. Det kan vara i morgon men även så sent som i Juni. Den ovissheten gör att man känner sig lika hopplös och instängd som en kinesisk kolgruvearbetare.

Jag har inga ambitioner att skapa ett företagsimperium som tillverkar penslar av uttermorrhår i fabriker som ligger i Nordkorea utan någon som helst insyn från FN eller Human rights watch. Ge mig ett fast jobb med stadig lön i ett stålverk and i'm a happy guy. Det kan bli verklighet, men det känns som att den verkligheten ligger längre bort än Ottos westernsaloon i Nangijala.

Den uthorade arbetaren tackar för sig, biter ihop och fläker upp sin avmagrade röv för att åter i morgon bli våldtagen av säljarbranschen. Oh happy days.

Tunnelvampyrerna

Regn och stormblåst. Sikten är lika med noll. Väg 580 norrut. En blinkande skylt! Trouble up ahead! E39 och tunnel stängd. Då vet man att dom är där. Tunnelvampyrerna. Dom apskaften som stänger av vägar mitt i nätterna för att bedriva underhåll eller österrikiska korvorgier, vilket av dom får vara osagt. Förvirringen är total på grund av en salig blandning av sömnbrist, 12 timmarsskift med endast en paus på 30 minuter och som kronan på verket det norska vägnätet som är allt annat än tydligt skyltat och lättnavigerat. Mosig i skallen som efter en ringdans med Hoa Hoa Dahlgren så börjar paniksvängandet härs och tvärs för att hitta en liten skylt som förtäljer mig vart Bergen centrum eller åtminstone Nesttun ligger.

Men icke. Här och där flänger jag, tur nog så är det ju natt och inte en käft ute för i den dåliga sikten och förvirringen kör jag nog med största sannolikhet som en blind babian hög på PCP och bananlack. Men lyckan stå de djärva bi till sist och jag finner en minimal och dåligt placerad tillfällig skylt som dirigerar om E39 och väg 580 till väg 582. Som turligt nog leder till Nesttun. Men jag säger bara det, jag vill aldrig köra genom där på dagtid med tung trafik. Dessa rondeller med luddiga skyltar och filbyten som krävs för att hitta rätt hade säkerligen blivit både min och ett antal Bergensares död. Men jag kom hem helskinnad men då kom nästa svordomsframkallande utmaning: Fickparkering (som jag är sämst på trots idoga försöka från min fars sida att lära mig det) på den trånga jävla gatan/backen jag bor vid. Som om det inte vore nog så blev jag genskjuten i hallen av en spindel modell knytnäve. Men min spark ala Chuck Norris sänkte odjuret plus ett par silverfiskar.

Men jag överlevde även detta nattliga äventyr. Däremot börjar jag bli smått orolig över min bils hälsa och övervägar att lämna den hemma efter hemresan i juletider. För att den inte ska braka ihop i ett svindyrt Norge så alla mina större saker blir kvar här och för att jag ska slippa köra hela vägen hem när jag väl flyttar hem. För Patrik sticker till Asien i december och jag ämnar komma tillbaka hit och jobba ihop lite mer pengar innan jag flyttar hem. Kruxet i den planen ligger ju i att jag behöver min bil för att komma till jobbet. Dilemma dilemma.

Jag är för övrigt bra nyfiken på vad det är för vilda backanaler och oheliga upptåg som pågår här hemma när jag inte är här. Det ligger en tändare på toaletten och ser ut som att någon har tagit ett bett i en toalettrulle. Har det dyrkats någon slags avloppsdemon därinne?! Har jag Caligula och Markis de Sade som rumskamrater?

Nä nu ska man inte vara som en tjock tiger och bli långrandig. Hungrig är jag men inte en smula har jag att äta. Så jag får väl sätta mig här och titta på Eddie Izzard och sen kraschlanda i sängen och fukten/möglet för att sedan genomlida ytterligare ett 12 timmars mastodontskift i den monotona pauslösa slaverifabriken. Men men! Jobb har jag och det är jag glad för. Och genom slit kommer bättre form och pengar.

Bates Motel

Nå er det nok! Jävla farsotskällare vi bor i! Ingenting har blivit åtgärdat av husägaren i sommar som utlovat. Skandal. Här sover vi i mögel, fukt, kyla och med allsköns otäcka insektsfauna. En våt dröm för en surrglad entomolog! Holy understatement Batman! Här kommer man dra på sig allsköns lungsjukdomar och andra skadeglada virus. Och allt det till den hutlösa summan 3400 NOK i månaden. Min svenske arbetskamrat Mikael betalar 3300 för ett rum i en 170 kvadratmeter stor trea, med hög standard, 200 meter från bryggene i centrum. Vad är det för jävla sadistpris man står ut med?

Standarden är så låg här så vilken gammal STASI agent som helst skulle rygga tillbaka och tycka att källaren är för hemsk för att ens bedriva tortyr av politiska fångar och andra syndare mot DDR regimen. Nej jag funderar på att organisera Patrik och Eirik i ett uppror mot den norske husägaren. Skall norsken än en gång behöva påminnas om Dalasockens vrede? Ve dig Roar! Än lever andan kvar från Engelbrekt och Armfeldt!

Som en liten knorr innan jag åker och jobbar ännu ett monster skift till två i natt så väljer jag att citera Hemming Gadh, fast jag byter ut dansken mot norsken istället, känns lite mer passande just nu.

"Norsken, tysken, juten och djävulen, alla rädes Dalasocken."

BANKRÅN!!!

Ja bankrån ja. Fast på ett lite annorlunda vis. Igår gick jag till banken och skulle växla in 340 SEK jag hittade gömda i en bok om U-137. Glad i hågen av att få en tillfälligt ekonomisk boost traskade jag längs fjøsangerveien på rekordtid och trotsade det alltför vanliga regnet som ständigt bombarderar staden, gärna vid olämpliga tillfällen. Väl på banken så upptäcker jag till min fasa att det pågår ett bankrån.

Inte i klassisk bemärkelse som norrmalmstorgsdramat. Oh nej! Det här var en helt ny form av rån. Det var nämligen JAG som blev rånad av BANKEN! En vändning i handlingen som hämtad ur en Agatha Christie roman! När jag förnöjd daskade ner mina Selmor och Von Linné framför kassörskan så smällde bomben i ansiktet på mig.

Det kostade 100 jävla torskluktande norska kronor att växla in skiten. 100 jävla NOK! Det är fan ta mig skam på torra land rakt in i bastun det! Hon kunde lika gärna ha haft ett skjutjärn i näven den jävla Calamity Jane typen! Jävla stråtrövare! Jag gick hem snopen med den kvarvarande delen av mina 340 kronor, vilket blev 172 NOK. Inte mycket att hurra för i det här landet. Jag kände mig våldtagen. Fosterställning gråtandes i duschen. Fy fan.

På kvällen gick jag och Patrik ner på stan för att ta en öl och försöka socialisera oss. Som en briljant idé till isbrytare hade vi en likadan Bathory t-shirt på oss. Ett djävulskt gethuvud pryder framsidan, så vi döpte det till Getkväll. Fatalt misslyckande blev det. Det var för det första inte mycket folk där och av dom som var där så höll sig folk i sina grupper och sket i andra på sedvanligt nordiskt vis. Där satt vi som två fån med likadan tröja i onödan. Så det blev till att traska hemåt vilket tar cirka 50 minuter i rask takt. 38 steg utanför dörren så blev vi genskjutna av det berömda Bergenska regnet. Som ett godståg föll det från skyn. Jahapp tänkte vi, det kunde alltså bli värre. Nu fanns ingen återvändo, på molnen såg det ut att kunna hålla på hela natten, vilket det också gjorde, så vi beslutade att det var lika jävla bra att spotta syndafloden i ansiktet och fortsätta gå. Väl hemma var det bara att byta om helt och hållet, inte ett plagg var torrt än mindre skorna. Sicken heldag va! Men men! Friska nya tag, det kan inte gå åt helvete hela tiden. Fast bara för att jag skrev så kommer det givetvis att göra det. Det får visa sig i morgon när Eirik fyller år och vi än en gång skall ut och glida på byen. Det blir dock ingen getkväll den här gången.