Vad får mig att fortsätta gå dit och försöka prångla iväg dumheter över telefon då? Pengar, som alltid. Hora som sjöman, banktjänsteman som svanuppfödare, alla lockas vi av upphetsande siffror på internetbanken. Finnes inget sätt att få tag i kosing mer än kriminella handlingar som är uteslutna så får man ta det som bjuds. Och det var just det här deprimerande jobbet som kan få en tavla av HR Giger att verka lustig och locka till fniss, som bjöds på. Det värsta är ju att ett kalasjobb väntar mig på Avesta jernverk. Kruxet är bara att jag inte vet när jag börjar där. Det kan vara i morgon men även så sent som i Juni. Den ovissheten gör att man känner sig lika hopplös och instängd som en kinesisk kolgruvearbetare.
Jag har inga ambitioner att skapa ett företagsimperium som tillverkar penslar av uttermorrhår i fabriker som ligger i Nordkorea utan någon som helst insyn från FN eller Human rights watch. Ge mig ett fast jobb med stadig lön i ett stålverk and i'm a happy guy. Det kan bli verklighet, men det känns som att den verkligheten ligger längre bort än Ottos westernsaloon i Nangijala.
Den uthorade arbetaren tackar för sig, biter ihop och fläker upp sin avmagrade röv för att åter i morgon bli våldtagen av säljarbranschen. Oh happy days.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar