Expeditionen

Efter tre års tystnad vaknar den, som en dansk konditor i natten. Den bittra, intetsägande, gastkramande, ekivoka, sju-jävla-jan-i-pannkakan-vad-lattjolajban-den-är bloggen. Ska det spys galla så ska det göras så alla kan drabbas över den världsomspännande webbens stormiga hav av binära tal och omotiverade porrannonser.

Nåväl, jag ska inte hålla dig på halster för länge med pockande inviter om fantastiska historier som inte ens Carl Bildt kan göra tråkiga. Låt oss taga del av vårt dagliga nonsens..

En expedition. Jag och Jimmy blev som slukade av en mytomspunnen plats som ska finnas någonstans i trakten kring Rupstjärn. En plats av det makabra slaget. Vi sökte efter det som i forna dagar kallades galgbacken. Av uppenbara skäl. Det var där man förr tillbaks hängde och halshögg folk, spetsade dom på pålar längs landsvägen, där banken för evigt höjer räntan och förmodligen den plats där det horribla Ika i rutan spelades in som traumatiserade en hel generation. Det kan förklara den höga självmordsstatistiken i lilla landet lagom. Men, man kan bara spekulera.

Efter idogt detektivarbete från Jimmys håll så packade vi oss in i min svenssonsläde och begav oss söderut. Fnittriga som småländska flickebarn som för första gången sett grannpojken Alberts... "Albert"... Parkerade vi plåtpållen längs resterna av den gamla landsvägen. Pulsen steg. Vi lommade in i skogen, fullkomligt övertygade att vi snart skulle stå på ohelig mark där socknens självmördare och hängda kossamuknullare begravts vid galgen i ovigd jord. Vad var det där för stenhög? Kan det vara? Är det?! Nej det var det inte. Idogt irrade vi i skogen längs glashala stigar, som gjorda för att traska på med sulor slätslipade som Peter Harryssons middagstallrik. Den nästan tecknade vurpan låg i luften. Ingenting fann vi. Endast älgskit, en förbrukad tändare och snö i skorna. Att ha blöta strumpor är ungefär lika kul som att vara riskkapitalist i Nordkorea. Ett antiklimax sjönk över oss. En slöja av besvikelse sjönk över våra huvuden över att vi inte hittat den morbida fornlämningen. Amatörarkeologerna kastar in handduken. Fast där och då överraskas vi av en lokal dam vid en anslagstavla. Säkerligen måste hon veta. Vi blev granskade som om vi vore kronofogden på steroider, misstänkliggjorda. Dömda på förhand likt dom förtappade själar som avrättats i närheten. Efter en rad frågor och undfallande svar med ett ständigt misstroende öga riktat emot oss så fick vi en till ledtråd.

En minnessten. En sten som markerar gränsen mellan Svärdsjö och Sundborns socknar. Galgbacken verkar finnas nära den. Iväg som blixtar in en glidmedelstub for vi. Pulsen steg åter igen. Men vad fann vi? Barr. Endast barr och någon skogshuggare som kuckelurade i fjärran. Saken var klar, vi skiter i det. Återigen ett antiklimax, som när man gör något wild & crazy och ska dra i struten på en offentlig toalett endast för att upptäcka att den lokala spritmarodören inte bara har kräkts i papperskorgen utan också fött fram något i toalettstolen som kan beskrivas som något marmorfärgat som har parat sig med en konserv med köttsoppa.

Men skam den som ger sig. Vi ska hitta den där platsen, banne mig. Här ska insupas makaber historia till varje pris. En ny expedition står för dörren. Hur det går, ja det får ni veta nästa gång. Eller om ni förgyller mitt bankkonto med ett par Carl von Linné.

Jag sover på saken och återkommer.

Peace out!
//BlondinAnte