Nu i den ljuva sommarnatten var jag ute och åkte lite bil med ett par vänner. Åkte och käkade i borlänge där några störiga individer i en apful volvo bekräftade alla fördomar jag någonsin haft om folk från just den kloaken till stad. Men stämningen var alltväl god så mätta och belåtna styrde vi kosan mot Falun. Då jag kom på att den 30:e juni inte var alltför längesedan fick jag det infallet att stanna på gamla I13. Vi tog en liten promenad runt kanslihuset till regementsparken och beundrade den vackra minnesstenen. Den 30:e juni år 2000 var en av dom mörkaste dagarna, om inte den mörkaste, i svensk historia. Det var den dagen politikerna bestämde att vi helt skulle säga ifrån oss förmågan att försvara oss mot väpnat angrepp. En trend som följt med ända in i regeringsskifte. En trend som ballat ur så totalt att det moderna "vassa insatsförsvaret" som skall vara så jävla snabbt och porrigt enbart förblir ett luftslott. En tandlös papperstiger.
Nu när jag flyttar till Norge så kanske inte Svea rike finns kvar när jag ska hem. Det kanske heter ryska federationen då. Jag funderar nästan på att nedlägga en krans vid dalregementets minnessten innan jag drar. För regementet står där tyst och kallt, som ett svept lik som viskar om att det fanns tider när nationens överlevnad och säkerhet faktiskt betydde något. En krans är det minsta man kan göra för att hedra alla dom officerare och värnpliktiga som slitit blod och svett varje dag på den platsen mellan 1908 och 2000, bara för att vi skulle få en rimlig chans att fortsätta leva i frihet och demokrati.
All heder åt alla män och kvinnor som tjänstgjort någon gång i det som en gång var totalförsvaret. Det är en riktigt osjälvisk gärning att ställa upp och skydda sina medmänniskor, om så krävs med vapen i hand, i fall att det värsta skulle inträffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar